I den generation som flydde från nazismen och emigrerade till Amerika var Antal Dorati en av de sista dirigenterna som fortfarande innehade en position som musikdirektör i mitten av 1970-talet. De två andra var Eugene Ormandy och William Steinberg.
Dorati i slutet av 40-talet
Dorati och Istomin hade alltid haft en nära relation. De träffades i Dallas där Dorati 1945 utsågs till musikdirektör för Dallas symfoniorkester. Senare bjöd Dorati många gånger in Istomin till Minneapolis där han efterträdde Mitropoulos 1949, och sedan till Washington där han ledde National Symphony från 1970. Deras vänskap växte fram ur den svåra situation som de delade i april 1975. Mstislav Rostropovitj hade just utvisats från Sovjetunionen och USA hade välkomnat honom med öppna armar. Rostropovitj föreslogs att efterträda Dorati, trots att Dorati hade blivit lovad en förlängning av sitt kontrakt. Dorati fick reda på vad som hände genom medierna just när han skulle dirigera en serie konserter med Istomin som solist i Beethovens fjärde konsert. Deras varma vänskap hjälpte Dorati att övervinna sin djupa ilska och att mycket snart engagera sig i nya projekt.
De framförde Beethovens fjärde konsert på ett mycket rörande sätt, i en elektrisk atmosfär. Några dagar senare skrev Dorati till Istomin: ”Hur trevlig du var i detta ganska svåra ögonblick i mitt liv och vilken riktig vän du visade dig vara!”. Några år tidigare hade Dorati hittat de rätta orden för att trösta Istomin. I november 1971 skulle de spela Schumanns konsert när Istomins far var döende.
Antal Dorati circa 1970
Rostropovitj var inte på något sätt ansvarig för detta otrevliga scenario, och Istomin bidrog till att föra samman de två musikerna. Slava bjöd in Dorati att dirigera National Symphony igen och Dorati tackade ja.
Det verk Istomin och Dorati oftast spelade tillsammans – mer än tio gånger – var Brahms andra konsert, i synnerhet med de tre orkestrar som Dorati blev pristagare för: Detroit Symphony, Royal Philharmonic och Stockholm Philharmonic. Båda delade i Brahms samma vilja att kombinera den romantiska drivkraften, den klassiska arkitekturens klarhet och kontrapunkt.
Kodálys skridskoåkning, av Dorati
Dorati var en av de ytterst få musiker som Istomin gärna kunde prata med om andra ämnen än musik. Deras diskussioner om konst (Dorati var en respekterad tecknare och målare) och framför allt filosofi (Doratis tankar publicerades efter hans död under titeln För inre och yttre fred) var oerhört innehållsrika och passionerade. De två männen förblev mycket nära varandra fram till Doratis sjukdom och Doratis död i november 1988. Istomin var djupt rörd av sitt sista besök i Doratis hem nära Bern som ägde rum några veckor tidigare.