Mycket har skrivits om konfucianismen, väldigt mycket. Sinologer och sociologer har vanligtvis betraktat den som det som gjorde kineserna till kineser, och som gav denna civilisation, med dess unika drag, en egenartat kinesisk karaktär. Det finns ett visst berättigande för denna inställning, för om man bekantar sig med den kinesiska kulturen, med den mekanism genom vilken den har påverkat människor och med dess inriktning och värdesystem, kan man dra slutsatsen att de grundläggande principerna för livet i det gamla Kina fann sin återspegling just i konfucianismen. Omvänt har de inhemska kinesiska idéerna och institutionerna, som uppstod i en avlägsen forntid och sedan fick sitt innehåll i Konfucius’ läror, med tiden blivit oomtvistade dogmer och maximer som en gång för alla definierar livsprinciperna och strängt slår vakt om dessa principers oföränderlighet. Konfucianismen kom därmed att spela en mycket speciell roll i Kinas historia och blev en av de viktigaste orsakerna till den stagnation och konservatism som präglade landets sociala struktur och dess utveckling. Konfucianismen, som främst fungerade inom socialpolitikens och etikens område, kom med tiden att i praktiken ha monopol på folkets andliga liv och utövade ett förtryckande inflytande på varje kreativt tänkande genom att den krävde en rigorös efterlevnad av accepterade former för tänkande, beteende och liknande. Det är ingen tillfällighet att den första och viktigaste reaktionen från de kinesiska revolutionära demokraterna i början av 1900-talet och senare från kommunisterna (Lu Hsun, Li Ta-chao och andra) på arvet från konfucianismen var en strävan att befria sig från det förflutnas betungande kedjor, att fördöma och förkasta de ”heliga” konfucianska föreskrifterna och att avskaffa den ordning som byggde på dem.