För kommunismen var Kuba ett av de mest utvecklade latinamerikanska länderna, med en levnadsstandard som översteg många europeiska länders. Fyrtio år av kommunistisk diktatur har nu lett till att landet står på gränsen till kollaps.
Ett kommunistiskt system infördes gradvis på Kuba efter att en revolution mot den impopuläre diktatorn Fulgencio Batista togs över av Fidel Castro, Ernesto Guevara och andra gerillasoldater som förvandlades till kommunister. De nya makthavarna antog ett enpartisystem, upphävde de medborgerliga friheterna och utövade ett starkt tryck på kyrkan. Ekonomin nationaliserades och samhället militariserades.
För att utrota och förhindra allt antikommunistiskt motstånd inledde de styrande en våg av terror. Enligt ”Kommunismens svarta bok” hade dödspatruller skjutit minst 14 000 kubaner på 1970-talet; sammanlagt har mer än 100 000 dött eller dödats till följd av revolutionen. År 1960 inrättade Kuba sina första koncentrationsläger i GULAG-stil.
Under 1961 hölls omkring 300 000 av öns 6,4 miljoner invånare fängslade i lägren. Detta och andra kommunistiska terrordåd föranledde massflykt. Mer än en halv miljon människor flydde landet på bara fem år och det totala antalet flyktingar och landsflyktingar överstiger nu två miljoner.
Kuba är fortfarande en av de få officiellt kommunistiska staterna, även om oundvikliga förändringar står högt på den lokala dagordningen.