Ett av president Kennedys favoritcitat byggde på en tolkning av Dantes Inferno. Som Robert Kennedy förklarade 1964: ”President Kennedys favoritcitat var egentligen från Dante: ’De hetaste platserna i helvetet är reserverade för dem som i tider av moralisk kris bevarar sin neutralitet'”. Detta påstådda citat finns faktiskt inte i Dantes verk, men är baserat på ett liknande citat. I Inferno passerar Dante och hans guide Vergilius på väg till helvetet en grupp döda själar utanför ingången till helvetet. Dessa individer förblev, när de levde, neutrala i en tid av stora moraliska beslut. Virgil förklarar för Dante att dessa själar inte kan komma in i vare sig himlen eller helvetet eftersom de inte valde den ena eller andra sidan. De är därför värre än de största syndarna i helvetet eftersom de är motbjudande för både Gud och Satan och har lämnats att sörja sitt öde som obetydliga varelser som varken är hyllade eller förbannade i livet eller döden, och som oändligt sliter under himlen men utanför helvetet. Denna scen förekommer i den tredje kanton i Inferno (följande är en översättning från originalet som är skrivet på italienska folkspråket):
Här ekade suckar och klagovisor och högljudda rop
över den stjärnlösa luften,
så att jag grät så fort jag gav mig iväg.
Skilda yttranden, fruktansvärda uttalanden,
accenter av ilska, ord av lidande,
och röst skrikande och sviktande och slagande händer –
Allt gick till för att göra en tumult som kommer att virvla
för evigt genom den grumliga, tidlösa luften,
som sand som virvlar när en virvelvind virvlar.
Och jag – mitt huvud förtryckt av förskräckelse – sade:
”Mästare, vad är det jag hör? Vilka är
denna människor som är så besegrade av sin smärta?”
Och han svarade mig: ”De blandar sig nu med de fega änglarna,
sällskapet av dem som inte var rebeller
eller trogna sin Gud, utan stod åt sidan.
Himlen, för att deras skönhet inte ska minska,
har kastat ut dem, och det djupa helvetet kommer inte heller att ta emot dem –
även de ogudaktiga kan inte berömma sig av dem.”
Och jag: ”Vad är det, herre, som förtrycker
dessa själar och tvingar dem att gråta så högt?”
Han svarade: ”
De som är här kan inte sätta något hopp till döden,
och deras blinda liv är så avskyvärt att de
är avundsjuka på varje annat öde.
Världen kommer inte att låta någon berömmelse av dem bestå;
både rättvisan och barmhärtigheten måste förakta dem;
låt oss inte tala om dem, utan titta och gå förbi.”
Och när jag tittade närmare såg jag en fana
som, när den rullade runt, rusade vidare – så snabbt
att varje respit tycktes olämpligt för den.
Här bakom den fanan släpade sig en så lång rad
av människor – jag skulle aldrig ha trott
att döden kunde ha gjort så många själar oskadda.
När jag hade identifierat några få såg
jag och kände igen skuggan av honom
som genom feghet gjorde den stora vägran.
En gång förstod jag med säkerhet:
Detta sällskap tvingade de fega,
hatliga mot Gud och hans fiender.
Dessa eländiga, som aldrig varit levande,
gick nakna och blev stuckna igen, igen
av hästflugor och av getingar som kretsade runt dem.
Insekterna strök deras ansikten med deras blod,
som, blandat med deras tårar, föll vid deras fötter,
där det samlades upp av sjukliga maskar.